När man vill ha mer!

Tio teman inom fantastiken att utforska mer

En av de främsta anledningarna till att jag började skriva min bokserie för runt 15 år sedan var att jag önskade mig mer fantastik som tänkte utanför konventionerna. Det fanns en del sådana historier, men jag ville ha mer! Mer driftiga och starka kvinnor, mer icke-macho män, mer människor helt enkelt, äldre och yngre, med olika ursprung och sexualitet. Karaktärer man lärde känna på djupet.

En författare som ofta tas upp som ett gott exempel på nytänkande fantasy idag är N. K. Jemisin, som jag just börjat upptäcka själv. Och hon verkar dela mitt synsätt och motivation. Hon sammanfattar det i tio teman som hon tycker syns för lite i fantastiken. Så då tänkte jag, varför inte stämma av hur mina böcker står sig gentemot dem!

 

10. En riktig ensemble av karaktärer

För mycket fantastik fokuserar på en enda karaktär, tycker Jemisin. Men ska man vinna i en storskalig strid krävs det många inblandade och de karaktärerna vill man lära känna lika mycket som huvudrollen.

Jag har alltid tyckt om fantasy där man får följa fler karaktärer! Särskilt om man också får inblickar i den sida man inte hejar på. Det är ett bra sätt att undvika att göra gott och ont till absoluta motpoler (hur tråkigt är det inte med genomonda busar utan uppenbar motivation) och gestalta det episka i genren – många gånger måste ju till exempel kampen ske på olika platser på samma gång.

I mina böcker får man följa flera olika karaktärer, även om det kan sägas finnas en huvudroll i Atiline. Fler personer innebär fler personligheter att gestalta och bygga upp, fler livshistorier att utforska. Det betyder att jag också kan skapa trovärdig motivation för de karaktärer som befinner sig på motståndarsidan. Vid flera tillfällen gör bikaraktärerna saker som är långt mer betydelsefulla än det Atiline sysslar med just då och det hjälper till att skapa den episka känslan i handlingen tycker jag.

 

9. En miljöbakgrund annan än dåtida Europa

Ja den här rubriken är ju rätt tydlig! Mycket fantastik bygger på just europeisk historia och miljö. Det finns ju så mycket andra världsdelar att inspireras av!

Jag har alltid tänkt att det är så synd att många valt att skriva fantastik inspirerad av medeltida Europa och trots alla möjligheter använt samma synsätt som fanns på den tiden. Det är ju det fina med fantasi – att man kan hitta på sina egna världar! Det var därför jag tänkte mig en slags medeltid opåverkad av den religion som förändrade stridande vikingakvinnor till mer passiva fruar. Där kvinnorna har samma möjligheter till makt och fri vilja som männen. Jämlikhet i ett medeltida samhälle. Och det draget gav mig fin feedback från lektören, som tyckte det var “fräscht, modernt och progressivt”. Karaktärer och folkslag är även inspirerade av bland annat amerikas ursprungsbefolkning (Asol), asien (Yenlie m.fl) och mellanöstern.

 

8. Betamän och Alfakvinnor

Kanske min absoluta favoritpunkt och en stark motivationsfaktor för mitt författande! (Så mycket att jag ska prata mig varm om det på scen på bokmässan i år) Jemisin sätter ord på det jag själv reflekterat över länge och ständigt återkommer till. Inom fantasy har den traditionelle manlige hjälten varit en alfahanne som aldrig ryggat tillbaka från en strid. Och är inte huvudkaraktären det från början tvingas han ofta in i den rollen som en del av sin karaktärsutveckling. Och kvinnorna har existerat mest som kärleksintressen och/eller hämndobjekt. De har trots färgstarka personligheter fortfarande varit beta, eftersom de saknat egen vilja och eget driv.

Till min egen och Jemisins glädje har en explosion av mer nyanserade karaktärer trätt fram, framför allt alfakvinnor. Jag har själv försökt bidra, eftersom jag saknade drivande kvinnor med självförtroende, kunskap, vilja och överlevnadsinstinkt! Och män som inte alla var muskelberg utan något vidare känsloliv. I min bokvärld måste de flesta gå in i ett slags alfaläge, då överlevnad är en sådan stor del av handlingen, men de inre reflektionerna hos karaktärerna är jätteviktiga. De två äldre kvinnliga karaktärerna har ju till exempel överlevt mycket genom att använda list och inte fysisk styrka.

 

7. Fantastik utan magi

Här efterlyses fantastik med lite eller ingen magi. Goda exempel är bland annat steampunk, där magi kan ersättas med episka världsbyggen och uppfinningar.

Visst kan magi ibland kännas som en faktor som används i fantastik bara för att kunna låta karaktärerna göra mer än vad som annars är fysiskt möjligt, men själv är jag rätt förtjust i magi, just för att jag ju är en sucker för verklighetsflykt. Jag vill själv läsa om fantastiska saker som kan hända i ens fantasi men inte på riktigt. Jag vill läsa om en värld där det finns mer möjligheter än i verkligheten. Sen spelar inte magin huvudrollen i mina böcker i och för sig, men jag visste att det var viktigt för mig att använda den som en länk mellan människa och natur.

 

6. Korsa floden!

Varför blandar man inte genrerna mer? frågar sig Jemisin. Liksom Star Wars blandade sci-fi och episk fantasy? Knasiga exempel hon tar upp på skoj är astronauttrollkarlar och skepp som drivs av alver på löpband 😉 haha! Men att blanda fantasy, skräck, sci-fi och andra genrer kan ju verkligen vara en idé för att utforska och driva fantastiken framåt! Dessvärre (eller bättre i detta fallet kanske) är min första historia rätt klassisk fantasy. Men vem vet vad som kommer härnäst!

Jo lite vet man i alla fall! Som att bokmässan i Göteborg närmar sig och att en ny upplaga av Bränt Land är på väg från tryckeriet! Woop woop!

De sista fem punkterna på listan kommer i nästa inlägg, på torsdag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *